Portfolio
34 inlägg
Under sommaren 2021 kallfärgade jag ullgarn med skvattram, odon, björklöv, tallbarr, kråkbärsris och ljung ute på myren. Jag placerade växter med garn och myrvatten i burkar ute på myren där de fick stå i två månader. En dag då jag var ute och förberedde detta arbete knakade det till i min rygg och smärtan fick det att svartna för ögonen. Jag sjönk ner på närmsta tuva och låg där tills svimningsattacken var över och linkade sedan hem med ett mindre ryggskott. Den händelsen har fått mig att tänka på tuvorna som växer på våra myrar och allt de gör för oss. När du går på en ny myr hoppar du mellan tuvorna för att inte stöta på myrgölar och sugas ner, det är på tuvorna du kan finna vila och det är också där alla bär och växter växer som ger oss näring.
Här balanserar jag omkring på tuvorna med sega, sugande ljud i varje stöveltramp. Försöker hitta de rätta proportionerna mellan friheten och tryggheten, närvaron och frånvaron, mellan det stora arbetet och det stora livet. Det blåser i håret. Det glittrar i sileshåret.
Maria Westerberg
En myr består av torvmark som skapats av förmultnat växtmaterial. Torvens lager har olika effekter. I den syresatta övre delen, som kallas akrotelm, finner du en förmultnande process, där olika växter bryts ner. Längre ner, i det som kallas katotelm, är det ständigt vått. Det är ett lager som kan vara flera meter djupt, där finns inget syre och därför är det en perfekt plats för konservering. Myren kan ha bildats under flera tusen år, och allt som skett där kapslas in i torvens lager som berättelser som väntar på att få sippra ut.
Torven fungerar som en fuktreglerare, om det är blött så suger torven och vitmossan åt sig så mycket vatten den kan och motverkar därigenom översvämningar. Om det istället är torrt, så delar myren med sig av den fukt den bär på till närliggande områden. Så länge torven är fuktig så binder den koldioxid och är på det sättet en väldigt bra kolsänka. Genom att dika ur torvmark för att försöka torka upp och bruka marken på annat sätt så frigörs koldioxid som åker upp i atmosfären. Detsamma sker när man bryter torv i torvtäkter.
Så länge marken är fuktig så är den också ett mycket bra skydd vid skogsbränder, medan en torrlagd torvmark nästan är omöjlig att släcka. Istället för att bryta torv för att bara gräva ner den igen i våra rabatter eller för att elda upp den till fjärrvärme så borde den värderas som den hjälte den är.
Den här väven innehåller torv från tidigare projekt och visar på myrens fuktreglerande funktion.
1 – 14 juli hade jag en utställning på Sjungaregården i Granö i Västerbotten. Här kommer lite bilder:
Ordet ‘Vihjaila’ betyder förmedla dold information, viska aningar på meänkieli. Här ser ni handvävda tyger som färgats med myrväxter och formats med frismock. Tillsammans med broderade partier i läggsöm och detaljer i guldbroderi berättas en historia som är svår att greppa men som öppnar upp sig allt eftersom.
Från 11 maj till 11 juli visas Vihjaila i SKÅPET i Östersund, drivet av Intragalactic Arts Collective och med stöd av Sveriges konstföreningar.
Min farmor växte upp i trakterna runt Vilhelmina men pratade aldrig om sin bakgrund. När jag fick möjlighet att spendera en sommarmånad i Saxnäs på residens på Ricklundgården visste jag att det var denna utgångspunkt jag ville ha i mitt undersökande.
Utifrån sökningar på släktforskarevent, samtal med släktingar och utflykter till platser jag hittat i folkbokföringen har jag gjort vävda anteckningar av det jag lärt mig, av det som börjar redas ut. Jag har använt mig av pigment från växter och metaller som jag hittat på plats och vävt in olika fynd i vävarna. Jag har provat nya tekniker och lyssnat på Alfred Nilssons folkmusik, min farmors morbror. Jag har skapat vävskisser som börjar berätta den här sidan av historien, som skrapar på den yta som längtar efter att brista.
Under 2022 har jag fått äran att göra scenografi till dans- och cirkusföreställningen Väven som Marie Wårell på Dansinitiativet koreograferat.
En väv är ett tyg som görs genom att trådar går över och under varandra på olika sätt, oftast med hjälp av någon slags vävstol.
Skissa, varpa, dra på, nysta, spola, trampa, skyttla, knyta, rita, nåla, väva, väva, väva, dra fram, klippa ner, knyta, ånga, bada, plantorka, montera. Allt det har jag gjort för att väven skulle bli den väv den blev. Över tio tusen meter garn har jag använt.
Väven är vit för jag ville att själva tyget skulle få tala i sin textur utan att bli överröstad av olika färger. Väven är inte likadan hela vägen utan det kommer olika delar med rutor som är vävda på ett annat sätt. Ut ur väven sticker sju olika bilder upp, bilder som hittats i de spindelnät som vi skapade med skolbarn runt om i länet. Vissa är abstrakta medan andra är konkreta. Vävteknikerna jag har använt heter tuskaft, droppdräll och rya.
Om väven var ett barns liv så skulle rutorna stå för de boxar som vuxna försöker placera en i genom att säga vad man får och inte får göra. De sju bilderna står för barnet själv som går in och ut ur de boxarna, som krossar gränser och skapar sin egen identitet.
På scen får vi också möta vävstolen Dala-Dobby som levt mesta delen av sitt liv med väverskor i Dalarna. Förr i tiden fanns det vävstolar i varje by och på dem vävdes mattor, filtar, gardiner och tyg till kläder. Idag är det oftast maskinella vävstolar utomlands som skapar detta, men även de måste kontrolleras av människor. Vad kan du hitta i klassrummet som är vävt?
På workshopparna vi hade använde vi ett tjockt ullgarn, det finns också med i föreställningen – i varpflätan! Tänk att alla barn som vi mött har rört i samma garn som nu också dansas med på scen.
För mer info, se: https://www.dansinitiativet.se/vaven.html
Jag började få värk, smärta och hintar om att allt inte stod rätt till redan under första halvan av 2020 men i början av 2021 blev jag riktigt sjuk. Kroppen slutade fungera och i och med covid-19 så blev vissa prover inte prioriterade för analys utan all undersökning tog väldigt lång tid. Samtidigt som jag försökte hålla olika projekt flytande så bröts min kropp ner mer och mer och mer. Jag sökte för vård i februari men det var först i slutet av augusti som jag fick träffa en läkare på sjukhuset som intygade vad jag länge hade anat. Min kropp hade utvecklat den autoimmuna sjukdomen Ulcerös kolit, en inflammatorisk tarmsjukdom. Under hösten när jag var för sjuk och påverkad av kortison för att kunna arbeta så började jag på ett broderi som porträtterade denna process och denna kamp.
Lagningslappar med inspiration från Silvermuseet
KARRA! är handvävda och handfärgade lagningslappar som Ida Isak Westerberg har tagit fram i samarbete med Silvermuseets butik under projektet Formstark Norrbotten. KARRA! associerar till karameller, något sött och oemotståndligt som en unnar sig vid speciella tillfällen.
På Silvermuseet samlas minnen från livet i Arjeplog, där ett stort fokus ligger på bruksföremål och hur de använts och lagats under lång tid. Detta tankesätt vill vi belysa och föra vidare, att vi ska bära det vi har så länge det går.
KARRA! kan du använda för att förlänga livslängden på dina kläder så att ni kan skapa ännu fler minnen tillsammans. De är framtagna efter mönster och vävtekniker som går att återfinna i museet och färgerna är inspirerade av Arjeplogs miljöer.
Material: 100% ull (sytråd i polyester)
Tvättråd: Ullprogram på 30 grader med tvättmedel för ull
Sompasenvuoma (2021) av Ida Isak Westerberg (f.1986) består av två handvävda verk som är laddade med den energi som myren besitter. Vävarna har varit begravda i torven under en månad och därefter täckta med växter och bär från myren.
På myren finner jag ett queert rum där jag omsluts av kraft, motstånd och tid. Den fuktiga mossan bäddar in mig och erbjuder möjligheter jag aldrig hade kunnat önska mig. Torven viskar till mig på meänkieli och jag vet att jag tillhör, på så många sätt. Det är här jag startar, men vart kommer det leda mig?
Det är ett verk om att tillhöra, att ladda batterierna och att orka kämpa vidare.
Bäraren är resultatet av mitt deltagande i projektet Händer tillsammans där jag samarbetat med Lena Sandberg Johansson och Aslat Simma kring temat Demokrati 100 år.
I en demokrati är vi otroligt många människor, vissa saker skiljer oss åt medan andra för oss samman. Vilka kommer till tals i en förhandling? De som värnar skogen eller gruvorna? De som skriker högst eller de som har mest kapital? Det finns de som kanske inte vågar eller kan göra sig hörda, vars intressen osynliggörs, hur viktiga de än är att ta hänsyn till.
En väv är är en samling av olika trådar som tillsammans blir en helhet. I en väv är det oftast trådar som går bra ihop som vävts samman men vad händer om jag använder en massa olika trådar och material och färger? Som får symbolisera oss, den brokiga skara människor som ska se till varandras intressen utan att förlora våra egna.
Resultatet blev detta, en väv där trådar möts om vartannat, mjuka, hårda, glansiga, matta, hala, sträva. Där saker bärs, göms, tystas, fångas.
Det är en väv som bär minnet av dem som de senaste 100 åren inte fått sitta med vid förhandlingsbordet.
Av dem vars modersmål tystats för att det inte passar in i den svenska modellen,
Av dem vars känslor och begär gömts på grund av att staten kriminaliserat och sedan sjukdomsstämplat dem,
Av alla dem som staten tvångsteriliserat och tvångsförflyttat,
Av dem som tagit och fortsätter ta hand om och kämpa för skogen, vattnet och allt det som gör oss levande.
Väven kom att bli Bäraren, ett väsen som vakar över dessa minnen och ser till att dem och vi inte ska tystas något mer.
Från Konstfrämjandet Norrbottens hemsida:
Var Dags Led är ett konstverk som hyllar vardagens handlingar och objekt. Verket består av flera delar i olika uttryck och material som uppmuntrar till nyfikenhet för människor och föremål vi möter.
Var Dags Led är ett deltagarbaserat verk i flera lager som utforskar det privata och offentliga och bjuder in till nya sätt att uppmärksamma den egna tillvaron. Utifrån promenader med sju Älvsbybor har en textil väv i flera delar skapats och monterats på tillfälligt utlånade vardagstextilier som sedan återlämnats till deltagarna. Ett textilt konstverk som bara kommer att vara komplett när deltagarna är tillsammans.
Verket och promenaderna har dokumenterats och skildrats i en karta som förbipasserande har möjlighet att ta del av vid varje promenads startpunkt. Detta är ett sätt att skapa delaktighet och gemenskap i en samtid som präglas av distansering.
Genom att låta det alldagliga ta plats är Var Dags Led en hyllning till vardagens handlingar och artefakter. I en tid där våra vanor förändrats, isolering och ensamhet stundvis överväldigat och livsvillkoren skiftat har Ida Isak Westerberg skapat en konstnärlig gestaltning utifrån de textila vardagsobjekt vi omges av och promenaden som aktivitet.
De textila materialen och promenaderna vävs tätt samman i ett mångsidigt verk i flera delar som sömlöst blandar det privata och allmänna. Det offentliga verkets förutsättningar och definitioner utforskas på samma sätt som Westerberg närmar sig traditionella textila teknikers begränsningar och möjligheter. Viljan att skapa ett offentligt verk som bidrar till att närma sig varandra i ett nedstängt samhälle löper som en rosa tråd från Ida Isak Westerbergs vävar och över i gestaltningar av gångstråk på en karta över de promenader sju Älvsbybor har delat med sig av.
Oavsett om det handlar om promenaden till affären för att handla, för att lämna och hämta på förskolan eller skogspromenaden för att lugna nerverna kan sträckorna som avverkas bitvis skänka en känsla av frihet och kontinuitet. I vår kroppsliga relation till omgivningen förhåller vi oss till den, men stundvis utan att egentligen registrera den eller de föremål vi omges av men emellanåt knappt tänker på.
I Var Dags Led tillgängliggörs i vardagens promenadstråk olika utblickar på tillvaron. Utan att veta mer om deltagarnas specifika berättelser och bakgrunder tillåts ett utforskande av omgivningarna utifrån tankar om personen som vandrat där innan. Inbjuden att följa i någon annans fotspår kan de redan kända betongsprickorna, torrfurorna och fasadnyanserna plötsligt få en annan innebörd när den egna närmiljön återupptäcks genom en ny vy.
Westerberg har skapat ett verk där det lilla och det stora möts. Den enskildas upplevelse blir samtidigt en del av ett större sammanhang som bidrar till delaktighet och gemenskap.
Sommaren och hösten 2020 deltog jag i projektet Environmental Sustainability: Exploration into Possible Futures. Ett projekt som sträckte sig över de arktiska områdena och som undersökte hur konsten kan ha en roll i en hållbar framtid.
Under detta projekt funderade jag mycket på hur tillhörigheten till en plats får oss att vilja ta hand om den. I detta fall handlade det om skogen i allmänhet och myren i synnerhet.
I vitmossan, finns i fyrtiotalet olika arter och den växer och dör på samma gång. Det döende lagret är akrotelmen, där finns det syre som hjälper vitmossan att förmultna. När väl vitmossan har förmultnat så har det blivit torv, och det lagret kan vara flera meter djupt.
Jag fick hjälp av två andra konstnärer som också deltog i projektet. Vi grävde ner varsin garnhärva i akrotelmen, under vitmossan, i olika myrar i Tornedalen och norra Finland. Där fick de ligga i en månads tid. När de sedan grävdes upp igen hade de fått helt olika nyanser beroende på var de hade legat. Det gråare garnet var nedgrävt i Vanhaniemi av mig, det helgula garnet av Meri Nikula i Lohiranta och det gulspräckliga av Lena Ylipää i Lainio.
Av dessa garner vävde jag sedan ett verk som fick symbolisera processen. Akrotelm blev ett verk som symboliserar hur en kan nyttja skog utan att skada den, hur naturen kan vara en del av ens konstnärliga process samt hur det kan bli när tre konstnärer möts och skapar relation till varandra.
Att bli omsluten, att omslutas, vi omsluts av mjukhet och värme. Vattnet omsluter oss när vi kliver ner i älven. Älvarna rinner, de forsar från fjällen och den mark som så länge koloniserats och brukats. Vissa har blivit tämjda, till och med tömda genom de stora verk som nyttjat dess kraft. De passerar skogarna som kanske skövlas vilken dag som helst men än får stå kvar. Till slut mynnar de ut i Bottenviken och Bottenhavet. Vi har rest längs dem, hämtat vårt vatten ur dem, levt med dem och av dem. De är urkraft och livsnerver.
Ett verk skapat inom projektet Myter och verkligheter – en lesbisk odysse till grupputställningen med vernissage på Norrbottens museum september 2020.
Här nedan ser ni bilder, först från utställningen på Galleri Syster, Luleå
20 februari – 13 mars 2021 och sedan från Medborgarhuset i Korpilombolo.
Ett samarbete med Anna Classon och en del av projektet SamArtBete som genomförs av Galleri Syster.
Under flera år har våra vägar korsats genom queera sammanhang i Stockholm. Sedan några år tillbaka har vi pratat om att vi vill kombinera våra medier i ett gemensamt konstprojekt, att tillsammans skapa en dialog mellan den visuella konsten och den taktila väven. Vi önskar att på nära håll få ta del av, och dela med oss av, våra praktiska kunskaper och erfarenheter med varandra, för att på så sätt kunna vidga och utveckla våra intresseområden och konstnärliga praktiker.
En tredjedel av Sveriges myrmarker ligger i Norrbotten. I projektet Våtmark vill vi undersöka myren som plats och tanke. Vi vill utforska den mångbottnade våtmarken med dess biologiska mångfald, sagor, sägner och symbolism. Myren har beröringspunkter som vi båda kan mötas kring. Våtmarken är en laddad plats som öppnar upp för queera och lesbiska tolkningar, både genom platsens bildliga namn, men även på grund av dess slutenhet. Våtmarker har i allmänhet varit relativt svårtillgängliga områden som tidvis även varit farliga att vistas inom. Områden som lockat och förfört. Vi planerar att undersöka myrens lager och kvaliteter genom textil och fotografi. Våtmarkens goda bevaringsförhållanden kan poetiskt liknas vid fotografiets bevarande av tid, en konserverande effekt och metod som vi vill utforska vidare. Genom projektet Våtmark vill vi lyfta in myrmarkerna, dessa våta områden, in i konstens rum.
Ett monogram tecknat av Maja Beskow till sin kärlek Anna Å i början av 1900-talet. Hänger nu i det rullande museet Myter och verkligheter – En lesbisk odyssé.
Brodyr i silkestråd på linnebotten. Baksidan är siden färgad med avokado.
Yllebroderade brudkuddar tillverkades mellan 1734 och 1835 i Jämtland och Härjedalen. De var vanligast i bondemiljö där folk levde relativt gott. Märkningarna på kuddarna med årtal och monogram stämmer inte med vigselböckerna vilket gör att kuddarna kanske sytts som trolovningsbevis då även trolovningen var en äktenskapsform fram till 1915. Kuddarna var främst en prakttextil och ett minne från en avgörande händelse i livet. Kuddarna satt en på, på väg till kyrkan eller trolovningskalaset. I väglöst land red bruden i brudsadel och då hängde brudkuddarna i par över manken på en förriddares häst. Broderiet kan ha varit kvinnans form av diktning där hon la in symboler och tro som visade hennes förhoppningar inför sitt nya liv.
På Lesbisk odyssés brudkudde har en lesbisk nässla huvudrollen, likt i våra hem växer den livligt och frodigt. I varje hörn står en jämtländsk snippblomma och beskyddar nässlan och längs med sidorna finner vi ångermanlands landskapsblomma styvmorsviolen. Mellan 1910- och 1950-talet brukade bisexuella och lesbiska uppvakta sin crush med violer för att visa sin sapfiska åtrå. Mellan blommorna grundas vi i vetskapen av att lesbisk odyssé är närvarande, guidande och stärkande i vår identitet. Kudden kantas av granar och vatten för liksom oss har skogen och älvarna alltid funnits i Norrland och liksom oss kommer de alltid bestå.
Källor: Ingela Fredell, Folkkonst målad i Ylle
En flykt från en vardag jag inte alltid är sams med.
WORK IN PROGRESS
En ryggsäck i samarbete med Mariana Silva Varela, som ett projekt mellan Handarbetets vänner och Designtorget.
Handvävning, funktion, konst, friluftsliv och punk har varit nyckelorden under vår process. Vi har lekt med kombinationen mellan hållbara material och friluftstillbehör. Förutom att vi velat göra ett konstverk har fokus legat på vikt och funktion. Den ska fungera i alla väder och vara så lätt som möjligt. Ett projekt där konst, punk och friluftsliv vävts samman. Du finner mer information och bilder från processen under #DTBACKPACK på instagram.
Knappen är täljd för hand av gran från Tornedalen och tofsarna är gjorda av restmaterial från vävprocessen. Bakpå ryggsäcken och i fickan invändigt är det återbrukat linnetyg som är handfärgat.
Vi har valt att fodra ryggsäcken med ett tälttyg som bara väger 80 gr per kvadratmeter. Tyget är starkt och vattentåligt och när du ska rengöra ryggsäcken är det bara att torka av insidan med en fuktig trasa. Är väskan lite packad kan du stänga till med dragkedjan och rulla ihop toppen. Har du mycket packning kan du fylla väskan upp till bredden och stänga med dragskon. Snöret är av slitstarkt material som står emot det mesta.
Ullen är handfärgad i olika nyanser av svart och gult. I färgningprocessen har vi använt oss av tekniken Ikat. Ikat innebär att man systematiskt avgränsar olika partier av materialet och kan på så sätt påverka vilka delar som skall färgas eller inte. De gula och svarta färgpartierna förflyttas och luckras upp och vandrar från väska till väska vilket gör att alla är unika.
Vi har vävt väskans tyg som en rundväv för att ge ryggsäcken ett sömlöst intryck. Genom att trampa fram olika lager i vävstolen har vi kunnat göra ett tyg som kommer ut ur vävstolen som en tub. Materialen vi använt oss av är ull och tencel. Ull är ett förnybart material med självrengörande effekter som kan absorbera fukt utan att det känns blött. Vi har valt att ha ull i varpen och i botten på grund av dess självrengörande effekter och för att den bär fukt på ett väldigt effektivt sätt. Du ska kunna tvätta bort de fläckar som eventuellt uppstår i livet men i övrigt bara borsta av och vädra väskan och den ska hålla sig ren. Vi ville ha en ljus ryggsäck samtidigt som den inte skulle se smutsig ut efter att man ställ ner den på marken. För att minimera risken av synliga fläckar har vi valt att väva botten av varje ryggsäck i svart ull. Tencel tillverkas av snabbväxande träsorter som växer på hållbara plantage. De skapas sedan i slutna system där kemikalier och lösningsmedel återvinns och återanvänds så mycket det bara går. Fibern är stark och tvättålig och det är på grund av dess styrka och dess glans som vi valt att väva med Tencel.
Banden har vi vävt i lin med med partier i tekniken gåsöga. Lin odlas i relativt kalla länder varpå risken för skadeinsekter är liten och därför besprutas inte plantorna lika hårt som exempelvis bomull. En väv av lin blir slitstark och det är därför vi valt att ha det i våra band.
(Informationen om materialen kommer från Sveriges konsumenter och Fjällräven.)
(foto: Anders Westerlund)
Bothniasalongen, 2018, Luleå konsthall
PROCESS:
En plats där alla kan vara trygga.
En hyllning till Högkvarteret och Anarcho Pride.
Bildväv i lin och ull. Strl. 30×30 cm.
En bubbla som kan kännas som en hel värld.
Ryamatta i ull och lin med inspiration av norrsken och skogsgalaxer och queeranarkism. Storlek: 80 x 120 cm.
Stockholm Furniture Fair 2017
VÄV2017. Vävmässan i Växjö.
