Under sommaren 2021 kallfärgade jag ullgarn med skvattram, odon, björklöv, tallbarr, kråkbärsris och ljung ute på myren. Jag placerade växter med garn och myrvatten i burkar ute på myren där de fick stå i två månader. En dag då jag var ute och förberedde detta arbete knakade det till i min rygg och smärtan fick det att svartna för ögonen. Jag sjönk ner på närmsta tuva och låg där tills svimningsattacken var över och linkade sedan hem med ett mindre ryggskott. Den händelsen har fått mig att tänka på tuvorna som växer på våra myrar och allt de gör för oss. När du går på en ny myr hoppar du mellan tuvorna för att inte stöta på myrgölar och sugas ner, det är på tuvorna du kan finna vila och det är också där alla bär och växter växer som ger oss näring.
Här balanserar jag omkring på tuvorna med sega, sugande ljud i varje stöveltramp. Försöker hitta de rätta proportionerna mellan friheten och tryggheten, närvaron och frånvaron, mellan det stora arbetet och det stora livet. Det blåser i håret. Det glittrar i sileshåret.
Maria Westerberg
