Här syns mitt verk Ombrotrof hänga framför arbeten av Lisa Juntunen Roos och Arianna E. Funk.
Igår var det vernissage på Handarbetets vänners galleri där jag fått bidra med två av mina favoritvävar. Jag kopierar info från HVs hemsida:
Med anledning av att Handarbetets Vänner firar 150 år presenterar vi utställningen ”Fiber futures – Alumner – nästa generations textilkonst”.
Varje år utexamineras vid Handarbetets Vänners skola ett tiotal elever inom textilt hantverk. Utrustade med spetskompetens inom hantverket och med en förmåga till konstnärlig höjd är många idag verksamma som textilhantverkare och textilkonstnärer.
I utställningen får besökaren möta textilhantverkare och textilkonstnärer som har utbildats vid Handarbetets Vänner skola. I utställningen lyfts textila verk som visar en bredd av tekniker och konstnärliga uttryck.
Under två dagar utforskade vi textila tekniker tillsammans på KKV i Luleå. Ena dagen fick deltagarna måla sitt eget material och sedan fick de brodera och väva med materialet. De nästkommande dagarna hade de screentryck med Katt Skarin och kursen avslutades med en vernissage i bakfickan på Galleri Syster. Här kan ni se vilka fantastiska alster som skapades!
I samarbete med Silvia Colombo höll jag en textil workshop i kollektiva mönster med temat hem och hemby på Havremagasinet. Vi utgick från applikationsteknik och skapade olika objekt och former som tillsammans berättade en kollektiv berättelse om vad ett hem kan vara. Vi var närmare tjugo personer som skapade tillsammans under fyrtio minuter.
Jag var i Vanhaniemi över jul och nyår tillsammans med föräldrar, syskon och syskonbarn och Sniff förstås. En gång bröt jag ihop och då lånade jag den bästa bilen och körde till Kattilakoski för att få en stund för mig själv. Höra forsens brus och spana på utterspår.
Strax efter nyår då vi egentligen skulle åka hem slog kylan till och vi blev kvar i -35 två dagar extra, som kallast var temperaturen nere på -38. Den tredje dagen var temperaturen uppe på -28 och pappa hade donat med bilarna i två dygn för att de skulle fungera så då åkte vi tillbaka till Luleå. Här hade vattnet fryst i det gårdshus som jag hyr och det dröjde inte länge förrän jag fick köldlarm även från Korsträsk. Det visade sig att vattnet hade fryst där också. Korsträsk är åtgärdat men gårdshuset är oroväckande oförändrat. Jag har nu tagit till det hårda artilleriet och tagit in kupévärmaren för att punktmarkera under köksskåpen. I hopp om att det ska släppa.
Jag hade en tanke om att börja jobba efter nyår men med alla de här oförutsedda händelserna var det för svårt att koncentrera sig så jag har skjutit jobbstarten till imorgon. Då är det dags att styra upp livet igen, med eller utan vatten!
En vecka innan jul åkte jag upp till Vanhaniemi för att jobba årets sista dagar där. Men eftersom jag varken har varpa i Luleå eller Vanhaniemi så hörde jag av mig till Hedenäsets vävstuga och frågade om jag fick låna deras. Så några dagar innan jul hoppade jag in i bilen och körde dit.
Jag är så tacksam för att jag fick låna en så bra varpa och hem till huset kom jag med en redig bunt flätor av det morjärvsgarn jag fått av Katarina Pirak Sikku, det som en gång var hennes mammas garn.
Eftersom jag har flyttat från Korsträsk där jag hade mitt färgeri så behövde jag en ny plats att färga garn på. Jag hittade lite yta nere i morfars gamla garage och verkstad och installerade mig där. Använde vatten från bastun och placerade kokplattan bredvid pelarborren.
Sedan höll jag på att färga både syntetfärg och växtfärg innan jul och i mellandagarna som jag sen kunde ta med mig till vävstolen i Luleå. Grunden för vårens första projekt är lagd!
Jag har försökt sammanfatta min konstnärliga verksamhet under året och tänkte att jag kunde dela med mig av det även här för nyfikna.
Utställningar
Året började med tre utställningar som hängde sedan året innan, Sompasenvuoma 1 och 2 som var med på Luleåbiennalen på Havremagasinet i Boden, separatutställningen Tillhörigheter på Galleri Y i Sunderbyn och grupputställningen Händer tillsammans på regionhuset i Luleå. I maj visades mitt verk Vihjaila i Skåpet i Östersund som drivs av Intragalactive Art Collective. I slutet av juni reste jag till Granö för att hänga utställningen Tunneks Sie Jänkän / Känner du myren på Sjungaregården i Granö med vernissage 1 juli. I september hade jag två utställningar, separatutställningen Vävkompott på restaurang Karl August i Luleå och jag och Anna Classon ställde ut vår utställning När Myren Talar på Galleri Hörnan i Falun. Under oktober månad deltog jag på Stockholm Craft Week. Både i grupputställningen X-faktor som Åsa Pärson var ansvarig för och för separatutställningen Tunneks Sie Jänkän på Studio K18. För Stockholm Craft Week fick jag ekonomiskt stöd i form av mobilitetsstöd från Region Norrbotten som täckte resa och boende vilket är oerhört tacksamt.
Workshops
Under februari var jag gästlärare en vecka på Happis Arts and Crafts i handvävning. I oktober höll jag och Skogsbrynets trädgård en workshop i naturlig färgning tillsammans på Returpunkt Centrum i Luleå.
Art Talks/ Föreläsningar
I januari deltog jag på avslutningsseminariet av Luleåbiennalen och berättade om Vävjuntan. I mars var jag på Älvsby folkhögskola och föreläste om mitt konstnärsskap. I oktober var jag med i ett samtal om queer konst på Bok och Bild i Luleå. I november reste jag till Oslo och pratade om Craft as a collaborative practice på Norwegian Crafts seminarium Craft as a meeting place.
Andra projekt
Jag var en av curatorerna för Young Arctic Artists 2023 som vi hade vernissage för i Rovaniemi i augusti. Jag var med i projektet X-faktor där jag tillsammans med andra handvävare fick ta oss an TC2:an och lära oss programmera digitala vävsystem vilket innebar två resor till Stockholm, en i juni och en i augusti. Jag lämnade tillbaka en liten bit myr till myren och gjorde en följetong om dess återhämtning på instagram. Jag blev inbjuden till Tromsö av Eva Svaneblom för att delta på ett ArtLab tillsammans med henne och Tanja Andersson under en vecka i september.
Fortbildning
Förutom projektet X-faktor där jag fick lära mig digital vävning gick jag en kurs i formtagning på KKV Luleå för Lena Flodman och en kurs i tornedalskt allmogemåleri för Gunnel Tjäder.
Sålda verk
6 verk såldes till institutioner i Norrbotten och Skåne
Skapade verk
Jag har jobbat mycket med dubbelväv och skapat Räven var här, Tinar fram, Kasvanti och Levähtää. Jag har lärt mig finnväv och vävt fem vävar i serien Rämeämänty. Jag vävde två till av Tuvornas tröst och sydde Vijhaila av gamla vävar, guldtråd och restgarn från tuvorna.
Nästa år
vill jag hålla fler workshops, söka projektstöd, undersöka det performativa mer. Jag har bestämt mig för att landa i ordet Juurtua när det kommer till mitt vävande vilket betyder Att rota sig på meänkieli och jag har delat in det i två olika delar. Det kommer bli spännande. Hoppas det går runt.
De senaste veckorna har jag sökt nya uttryck genom färgning och vävning. Mitt främsta syfte var att hitta den perfekt röda nyansen men också att hitta randningar och bindningar som sjunger väl med mina nästa verk som mest troligen kommer bli en triptyk. Jag körde också loss med en massa starka och klara färger och efter år då jag bara fokuserat på vad naturen kan ge så var det skönt att ge hjärnan något annat för en stund. Det känns som att det hjälpte mig att hitta något nytt.
Jag blev inbjuden att tala om Craft as a collaborative practice på Norwegian Crafts seminarium på Nasjonalmuseum i Oslo den 8 november. Det var en dag med många spännande perspektiv som avslutades med workshops. En otroligt bra dag. Jag är så glad att jag fick vara en del av detta.
Craft as a meeting place, 8 November 2023 at The National Museum in Oslo. An international seminar produced by Norwegian Crafts, The Norwegian Association for Arts and Crafts and Christina Zetterlund. Photo by Abrakadabra Studio / Jan Khür.
Jag och Tanja Andersson blev inbjudna av Eva Svaneblom till Tromsö för ett ArtLab som hon fått genom Davvi – Senter for scenekunst. Vår plan var att utforska begrepp som queer och tornedalsk identitet. Mellan den 22a och 27e september använde vi oss av rörelser, texter och röst genom olika uppgifter. Det hela avslutades med en visning där vi visade upp lite av det materialet vi hade jobbat med under veckan och det hela dokumenterades av fotografen Courtney B Ropp.
Jag tror att de här dagarna i Tromsö var både de roligaste och viktigaste i min verksamhet det här året. Inte bara för att vi berörde de ämnen som ligger mig närmast om hjärtat (det queer och tornedalska) utan också för att det gett mig nycklar framåt i den utveckling jag vill se hos mig själv.
Två vävar som lades ut under sportlovet vintern 2023. Sedan fick de snöas över för att till slut tina fram. Den andra väven, Tinar fram, är bearbetad även i efterhand.
Myren gör sig inte till för någon, den finns där i all sin krånglighet och självklarhet. Det ser torrt ut men så fort du sätter ner din fot så omsluts du av väta. Tallen växer sig aldrig stor och det är bara toppen som får energi från solen som orkar skjuta barr, resten av trädet är litet, skrangligt och bart.
Jag känner mig som en tall. Inte som en av de stora ståtliga i skogen, inte en sådan där perfekt rak som sedan avverkas för att bli virke eller timmer. Inte heller en sådan som avverkas och blir till toalettpapper. Utan mer som en myrtall, som inte får nog energi men ändå kämpar på. Som växer även om omständigheterna runt omkring är utmanande och karga. Ett litet skrutt i världen som bara vill finnas.
Innan kyrkorna gick människan till skogen för att möta de högre krafterna. Hen fann dem där skogen öppnar sig och rum skapas, som myren. Rum där du finner kraft och energi. Jag har märkt att mitt varande och görande ute på myren ger mig liv och ett starkare band till platsen och till min identitet. Genom att gräva ner mig själv och mina verk i vitmossan gräver jag mig in i mina rötter, jag lär känna dem och stärker dem.
Rämeämänty är en installation av finnvävar i ull och lin som porträtterar olika tallar på myren.
Tillhörighet kan handla om föremål du äger men det kan också handla om vad du är en del av. Verken i utställningen tillhör olika sammanhang samtidigt som de är ett resultat av ett undersökande av de tillhörigheter som konstnären befinner sig inom och utforskar. De är speglingar av områden, platser, uttryck och kulturer. Vi alla tillhör samtidigt som vi har tillhörigheter, i det stora och det lilla, ingen är utelämnad helt till sig själv. Att få tillhöra sammanhang och konstellationer är ett mänskligt behov. Kanske finner du dig själv länkad till något av sammanhangen, kanske börjar du fundera på vad du tillhör och varför.
Den 23 november fick jag äran att ta emot Norrbottens, och kanske även Sveriges, finaste kulturstipendium, Rubus Arcticus.
Foto: Michael Törnkvist
Motiveringen löd:
I ett län känt för industriella satsningar med hårdhet och gruvor samt malmbrytning och maskulinitet behövs de annorlunda och mjuka värdena. Att våga låta naturen och specifikt myren vara både medskapare och motiv är tecken på ett stort mod och intresse för identitet i en vid bemärkelse. Ida Isak Westerberg har ett kraftfullt engagemang för det oväntade och annorlunda. Gränser mellan genrer, tekniker, nationer och kön korsas och krossas när ömsinthet och poesi möter kraft och kapacitet.
Jag vill även dela med mig av mitt tacktal:
Jag vill börja med att tacka myren. Min konstnärliga relation till myren utvecklades under ett samarbete som jag och konstnären Anna Classon startade 2019. Det gjorde vi tack vare ett projekt initierat av Galleri Syster här i Luleå. Under ett och ett halvt år undersökte vi myrens biologiska processer. Jag genom textila tekniker som vävning och färgning och Anna genom fotografi. På grund av pandemin fick vi jobba på varsitt håll. Jag samarbetade med en myr några mil norr om Övertorneå medan Anna samarbetade med en myr i Sthlm. Projektet tog slut i början av 2021 men mitt samarbete med myren har bara börjat. Det är så mycket som ska göras och undersökas.
Jag vill också passa på att tacka några instanser som gör det möjligt för mig och många andra att verka och bo i Norrbotten. Det är bland annat
Vi börjar vid bäcken där vattnet är ganska lågt just nu. En kan se rävens tassavtryck i sanden, kanske har den varit där och druckit?
Längs skogsbilvägen har räven lämnat ännu mer spår, viktigt att markera sitt revir förstås!
Längre fram sitter ett annat djur på stigen, alldeles stilla och gömmer sig under ett barr.
Så kommer vi upp till morfars gamla jaktstuga, där vi skrivit våra namn på innerväggarna så många gånger.
Bredvid stugan är mossan nedtryckt av något som ser ut att vara en liten björns bakfot. Kan det vara en björn som passerat här?
Nedanför stugan löper ett dike längs myrkanten. Jag blir påmind om att frilägga tid nästa år till att plugga igen alla dessa diken som morfar och hans syskon grävde.
Kommer ut i den delen av myren som nästan växt igen, dikena måste verkligen pluggas snart! Men vackert är det!
Springer på nya djurspår, och med den där björnfoten i färskt minne brusar adrenalinet upp genom kroppen. Jag vågar inte gå vidare med denna jagade kropp så jag tar en paus, och inser så fort jag är på väg därifrån att det självklar bara var älgens sommarsmocka jag hittat.
Nästa dag försöker jag igen.
Tar mig förbi älgsmockan och ut på myren.
Jag stöter på ett till dike, fastnar med foten i mossan och måste verkligt anstränga mig för att komma loss.
Och så kommer jag till det största diket, det som nu känns som ett igenvuxet kärr. Kan jag ta mig över det?
Jag hittade några tuvor som jag kunde hoppa på och så är jag på andra sidan.
Hur många vitmossor jag ser är svårt att bedöma. Färgrikedomen inspirerar och imponerar.
Alla dessa gamla, små, rangliga tallarna. Knappt något rotsystem, väldigt lite näring i marken och ändå står de pall.
På väg tillbaka kan jag inte låta bli att hälsa på ännu mer mossa.
Innan jag tar farväl av skogen passerar jag det dike som alla diken på myren möts i, jag ser vattnet som rinner ur myren och ber den att bara vänta lite lite till. Jag har fått så mycket av dig myren, och jag vill ge tillbaka.
I veckan har det varit Luleå Pride. Nya backdrops till scenen hade installerats i stadsparken och de fick hänga uppe i 48 timmar innan de blev vandaliserade. Uppskurna revor i båda två. De skrev om händelsen på instagram och jag behövde inte tänka mer än en sekund innan jag skrev ett meddelande och sa att jag kunde laga dem. Och så blev det.
På fredag morgon åkte jag dit med mitt sykit med alldeles för tunna trådar (fick snabbt införskaffa lite grövre garn) och började sy ihop den hårda plasten.
De skadar oss och vi läker men varje händelse lämnar ett ärr.
Istället för att låta oss definieras av ärren så ser vi till att vår grund är fylld med näring och kärlek så att vi kan växa tillsammans, få ännu starkare stammar, fylligare bladverk och färggladare blommor.
Det är vi som gör det, för att vi vill men också för att vi behöver.
Tack älskade queera community, vad vore vi utan varann.
Under juli månad packade jag bilen och körde till Saxnäs där jag blivit tilldelad ett residens på Ricklundgården i Folkes ateljé.
Jag har letat sidor hos mig själv jag inte funnit tidigare, i historien, i marken, i vyerna och kroppen.
Jag har testat tekniker jag inte använt, solfärgat med växter från specifika platser och vävt med sådant jag hittat.
Jag har undersökt nya uttryck, vad som vilar och vad som kan komma fram när jag ger det tid och plats.
Vyerna jobbade hårt för att charma mig och inte var jag svårflörtad!
Om du är nyfiken på vad ett residens på Ricklundgården innebär så kan du läsa mer här: Art in residence Mitt residens genomfördes med mobilitetsstöd från Region Norrbotten. Om du bor i Norrbotten kan du, som konstnär, ha rätt till ekonomiskt stöd när du genomför verksamhet utanför länet. Så otroligt tacksamt!
Det var nio år sedan sist jag skrev en blogg. Jag kommer knappt ihåg hur man gör men har saknat det mer och mer på sistone. Så jag tänkte ge det ett försök! Det kommer nog blandas lite tankar kring arbetet som textilkonstnär, livet i Norrbotten och att leva som en queer person med autoimmun sjukdom. Jag kommer nog meddela om kurser som ska bli och utställningar som varit och allt däremellan.
