Under Luleåbiennalen höll jag i en digital vävjunta i samarbete med slöjd och formkonsulenterna i Norrbotten, Luleåbiennalen och Älvsby folkhögskola. Under tre träffar, två timmar vardera sågs jag och närmare femtio deltagare digitalt och gick igenom olika vävtekniker.
Jag ville visa att man inte behöver speciella vävredskap för att lära sig vävning. Det är först när man har provat och förälskat sig i hantverket som man ska införskaffa sig en vävstol eller ram, och starta sin samling av vävredskap.
Materialet jag valde att ge deltagarna var därför en vanlig kilram, två färgblandningspinnar, ätpinnar en gaffel och garn i två olika färger.
Garnet behövde ha många kvalitéer. Det behövde vara starkt nog att fungera som varp och det behövde vara så hårt spunnet att det fungerade i ryaknutar men det fick inte heller vara för tjockt för det skulle också fungera som inslag.
De tekniker jag valde att lära ut är väldigt traditionella, universella tekniker som används över hela världen och som man kan använda både i brukstextilier och konstvävar. För varje junta så lärde jag ut en ny teknik.
Under den första visade jag hur du varpar ramen och förbereder den för vävning och tekniken vi fokuserade på var den mest fundamentala tekniken av alla, tuskaft. Under den andra juntan visade jag hur man gör min favoritteknik, ryaknuten, vilken också kallas för ghiordes-knuten eller den turkiska knuten och som används även när persiska mattor knyts. Den tredje gången visade jag slätvävstekniker som kelim och norsk röllakan, där man jobbar med olika färg- eller texturfält.
