Sommaren och hösten 2020 deltog jag i projektet Environmental Sustainability: Exploration into Possible Futures. Ett projekt som sträckte sig över de arktiska områdena och som undersökte hur konsten kan ha en roll i en hållbar framtid.
Under detta projekt funderade jag mycket på hur tillhörigheten till en plats får oss att vilja ta hand om den. I detta fall handlade det om skogen i allmänhet och myren i synnerhet.
I en myr finns det olika lager av torvmark, överst har vi vitmossan, som finns i fyrtiotalet olika arter och som växer och dör på samma gång. Det döende lagret är akrotelmen, där finns det syre som hjälper vitmossan att förmultna. När väl vitmossan har förmultnat så har det blivit torv, och det lagret kan vara flera meter djupt.
Jag fick hjälp av två andra konstnärer som också deltog i projektet. Vi grävde ner varsin garnhärva i akrotelmen, under vitmossan, i olika myrar i Tornedalen och norra Finland. Där fick de ligga i en månads tid. När de sedan grävdes upp igen hade de fått helt olika nyanser beroende på var de hade legat. Det gråare garnet var nedgrävt i Vanhaniemi av mig, det helgula garnet av Meri Nikula i Lohiranta och det gulspräckliga av Lena Ylipää i Lainio.
Av dessa garner vävde jag sedan ett verk som fick symbolisera processen. Akrotelm blev ett verk som symboliserar hur en kan nyttja skog utan att skada den, hur naturen kan vara en del av ens konstnärliga process samt hur det kan bli när tre konstnärer möts och skapar relation till varandra.
